Farsan alltså...

Det här var längesedan. Väldigt längesedan.

Så längesedan att jag inte ens var född...

Anders Erikssons Orkester...

Dom hette så och var under en period otroligt populär.

Det är alltså han högst upp i mitten som är/var min pappa.

Jag kommer inte av förståeliga skäl ihåg den där 'kostymtiden' men 

en del andra scenkläderna kommer jag ihåg. 

Som t.ex. dom där glittriga skjortorna i nått läskigt polyester material

med extremt långa kragsnibbar som hängde som slappa tax-öron över bröstet 

och såklart dom där v- jeansen...

Nä, det har väl inte alltid varit plättlätt att växa upp som
dotter till en musiker under 70- och 80 talet.

Dessutom ensamstående och blind...jaa...eller det sista var väl aldrig nått som egentligen varit något problem...för en människa med mer skin på näsan och jävlar-anamma fick man banne mej leta efter...(skulle vara min farmor då förstås...)

Då var det nog mer problem för andra. 

Som t.ex när vi handlade i den lokala matvaruaffären och tanterna stod på rad och beundrade hela 'ekipaget'...och viskade; Mään guuu va dukti han är som hitter...å jänterna haan´ mä sä å...
Det blev liksom för allmän åskådning...

Farsan blev nog mest irriterad på sånt och körde extra fort med kundvagnen...

å kraschade då gärna helst in i närmaste tant...

Farsan alltså...

Del 1...av 3