Långtifrån över för mej...

Ja...Det är ju bara så att jag har fastnat för dom här djuren. Fjäderfäna. Jag tycker att dom är trevlig...lortsamma ...men ändå...väldigt trevliga...Jag tycker om när dom strosar runt här och jag tycker om att se på när någon hittar nått skitspännande i jorden och alla rusar dit samtidigt, kluckar som sjutton och blir oerhört intresserade av samma sak...och det kan verkligen handla om vadsomhelst...från en mask till ett uttorkat grässtrå...Om dom är korkade? Kanske, kanske inte...men oavsett...och för mej...så är dom väldigt väldigt trevliga individer...
Fast det är inte roligt jämt...som när dom blir sjuka. Jag har ju haft lite otur tidigare i min höns flock p.g.a. lite dåliga gener från min stora tupp...
Nu, igår kväll...slog det till igen på en höna...hon den lilla grå...till vänster...som inte ens var från han...och det värsta av allt var att Bonden...som annars får ta hand om sånt här...åkt på mässa...och kommer hem först om 2 dagar...
Såå. Där står jag med min lilla minimänniska mitt i ett hällregn med en sjuk, liten grå höna...
(Nu vet jag att hon inte är en stor älg, ett vildsvin eller björn...och jag är ingen jägare...hon är en höna...som har jobbat för mej och gett mej små men oerhört goda ägg nästan varje dag...och jag vill att hon ska må bra...dessutom är jag blödig...okej...)
Men. Sånt här kan inte vänta...för om 2 dagar kan hon inte ens äta eller dricka...de vet jag...och att låta henne lida går inte...så...Jag ringer ett plågsamt 'hur-gör-jag-det-snabbast' samtal till Bonden medan 'den lilla grå' kluckar svagt skyddad från regnet i min famn...sen...sen är det över för henne...men långt...långt, långtifrån över för mej...det här kommer inte att hamna på min meritlista...