Ta mej fan...



 

Det är svårt att gnälla när man efter en dag...

full av intryck, 

(som bland annat innehöll en föreläsning av en fantastisk fotograf; Inta Ruka)

stress och måsten...

kommer hem till det här...

 

 

 

Till dom som står precis där...

praktiskt taget utanför ytterdörren 

och idisslar i eftermiddagssolen...

Som i princip inte har nått annat för sig på dagarna än just det...

idissla...

 



Som tycker att min kamera är intressant i cirka 12 sekunder...

tills dom inser att katten verkar 

ha något betydligt mer intressant på gång...

i komposten... 

än vad jag har bakom kameran...

 



 

 Som bara är...och tycker om en ändå...oavsett...

Och som visar det med att trycka upp sin kladdiga, hala mule mitt i solarplexus

och i samma svep slicka i sig min vita T-Shirt och lämna en stor

slemmig men kärleksfull gegga...mitt på tröjan...

 

Nu menar inte jag att livet inte är jobbigt, att inte problem finns, att det inte fattas pengar,

att livet vore sååå mycket bättre om...ifall...att...

Med all respekt...

 

Men att komma hem till det här. Till dom där...

Som skiter i om jag så vore president...

Det är ta mej fan underbart!