Bedövande vacker ängel...

I bland händer det saker i ens livet som man inte är beredd på, sånt som kommer oväntat...
Jag menar sånt som inte får hända men som händer ändå, sånt som slår undan benen på en, som ändrar allt det normala, sånt som rämnar hela den trygga tillvaro man har och sånt som kommer att förändrar en som människa...för alltid... Helt plötsligt och ofrivilligt så finns det ett 'före' och ett 'efter'...

För fjorton år sedan väntade jag vårt, mitt och S, första barn. Jag var 32 år, hög gravid, naiv och sprudlande glad...och längtade som en tok efter det där lilla knytet som jag bara visste i hela mitt hjärta skulle vara den absolut vackraste i hela världen...men livet ville inte det vi ville.
Han dog i min mage när jag hade gått en vecka över tiden...

Att ändra allt som är 'förväntat' är svårt...från barnmorska till präst, från barnvagn till gravsten...

Jag vet att jag satt på en stol bakom en dörr i förlossnings rummet och grät med min gigantiska mage och var ohyfsad mot Prästen som bara ville vara vänlig, ta i hand och hälsa...
Jag kommer ihåg att jag, in i det sista trodde att alla hade fel, att han skulle andas...och jag visste att jag alltid skulle älska honom av hela mitt hjärta när jag fick hålla honom den där korta stunden...
Jag kommer ihåg vaga minnen av att jag satt i sovrummet och metodiskt plockade isär spjälsängen direkt efter förlossningen medan katten ålade runt mina ben och förmodligen kände av varenda sinnesstämning hos mej och 'S' ropade frågande från köket om inte han kanske borde göra det istället...
Jag kommer ihåg just det ögonblicket mellan sovande och vaket tillstånd där jag på något sätt hade sinnesro...innan jag fattade var jag var...

Jag kommer ihåg att 'Den Vackra Bleka Blondinen' och min 'Vackra Syster' ofta höll mej under armarna så jag åtminstone nådde vattenytan och fick luft ibland...
Jag kommer ihåg att jag var arg...och så förbannat otröstlig...och undrade vad fan jag skulle lära mej av 'allt det här'...
Jag kommer ihåg alla brev, speciellt ett från M...som fick mej att tro på att det kanske, kanske skulle gå...Jag kommer ihåg dom som tafatt försökte trösta men som ibland gjorde saken värre fast jag vet att dom verkligen bara menade väl och Jag kommer ihåg att jag undrade om jag någonsin...någonsin skulle bli 'Jag' igen...

Livet blev inte då som jag tänkte mej. Inte på långa vägar. Men jag är oerhört glad för alla dom som fanns runt omkring mej, som delade sin berättelse, som fick mej att förstå att sorgen...hur outhärdlig den än var...inte var nått att vara rädd för...att jag inte var ensam...

Egentligen vet jag inte när det hände...inte vilken dag eller hur många månader det hade gått...men en dag kunde jag faktiskt andas...på riktigt...
Sakta men säkert insåg jag att det aldrig mer skulle bli som förut, att jag aldrig mer skulle bli den samma, att det trots allt skulle ordna sig och att jag faktiskt kände mej mycket starkare...sakta men säkert insåg jag att jag hade ett före och ett efter...och någonstans har jag en bedövande vacker liten ängel...